Elakingar som borde klonas
Å, vad jag saknar den sedan länge framlidne Anderz Harning från Stocka by the sea!
Dylika rabulister och elakingar borde klonas. Harning bullrande sitt byråkraater. Ett gäng han djupt avskydde. Bekämpade så fort han hann med vass penna doppad i satirens svarta bläck. Som satiriker kunde han jämföra sig med de främsta, Henrik Bernhard Palmaer och andra hot shots. Även om de lättstötta fann honom vulgär och överdriven.
Som den store, i dubbel bemärkelse nota bene, demagog han var drog han alla över en kam. Generaliserade så det stod härliga till. Njöt av det, stilen släpptes ohämmat fri. Men hur annars få effekt? Och samma byråkraater gjorde också sitt bästa för att klämma till honom. Icke minst taxeringsintendenter.
Jag tror det var Strindberg som sa: god polemik förutsätter att man inte läser sin motståndare. En poäng hade den store Ågust. Det är lätt att förstöra det polemiska uppdraget genom att vara alltför petig och närsynt.
Jan Myrdal reste sig en gång upp på Författarförbundets stämma, pekade ut och namngav personer som han menade inte var några fria författare utan snarare litteraturens ämbetsmän som tjänade multum på att sitta i stipendienämnder, agera lektörer och annat. De hade enligt Myrdal låtit sig tagas som gisslan för att välbetalda bedöma sina kolleger.
Andra närvarande på stämman gick i taket. Tilltaget fördömdes. Så gör man bara inte. Det hör inte till god ton.
Men, för att säga det igen: hur annars få effekt? Talar man i allmänna och principiella ordalag, känner ingen sig träffad. Om det inte är Harning som drar på, förstås.
Jag har rönt intern kritik, mestadels bakom min rygg, för att jag varit kritisk mot den högskola som betalar ut min lön och pekat mot personer, läs: chefer, där.
Jag minns en före detta provocerande välbetald samverkanschef - smaka på den benämningen, kära läsare - som gick i taket och begick en kränkande insändare i Gefle Dagblad riktad mot undertecknad och min kritik av hans fögderi. Jag som medarbetare och fackordförande borde inte ha skrivit i en krönika som jag hade gjort. Mycket olämpligt och fult.
Jag försökte vid ett tillfälle få samme chef att förstå att jag även är skattebetalare och i den rollen kan ha synpunkter i offentligheten på hur den skattefinansierade högskolan sköts. Men jag nådde inte fram, han kände sig trampad på.
Den ömma tån, förmodligen.
Däremot fick jag uppskattande synpunkter från omvärld och kolleger. Om hur högskolans resurser används. Om det är rimligt att si och så mycket går till centraladministration och höga chefer, medan si och så mycket går till kärnverksamheten.
Så den krönika jag skrev om detta – den tog. Hade den skrivits annorlunda, hade den bara förstrött noterats.
Lasse Ekstrand
